Om Torgny Segerstedt
Torgny Segerstedt (1876-1945) var en svensk publicist och religionshistoriker, som framför allt blivit ihågkommen för sin modiga och envisa kamp mot nazismen.
Från 1917 och fram till sin död var Torgny Segerstedt huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Där skrev han ledare i liberal anda och varnade tidigare än kanske någon annan för den tyska nazismen. Redan 1932, innan nazisterna tagit makten, fördömde han deras antisemitism.
Den 3 februari 1933, fyra dagar efter att Adolf Hitler blivit rikskansler, publicerade Handelstidningen en ledare som avslutades med orden ”Herr Hitler är en förolämpning”.
Artikeln har blivit berömd inte bara för sin tidiga och välformulerade kritik av nazismen. Den har också gått till historien därför att den tyske riksministern Hermann Göring skickade ett telegram med krav på att Handelstidningen omedelbart skulle upphöra med den typen av artiklar. Effekten blev knappast den riksministern tänkt sig. Handelstidningens läsare kunde den 8 februari läsa både telegrammet och Torgny Segerstedts försäkran om att kampen mot nazismen skulle fortsätta.
I samma artikel varnade han för följderna av nazismen: ”Den som har ögon till att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland. Ett av två kan inträffa. Antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän, som nu äro i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär, eller också sättes Europas fred på spel.”
Kritik mot svenska eftergifter
Under 1930-talet såg Torgny Segerstedt ett växande krigshot och manade demokratierna att i tid sätta stopp för Hitler. När andra världskriget brutit ut höll han fast vid sin kritik av den svenska eftergiftspolitiken.
Trots det stod Torgny Segerstedt bakom uppfattningen att Sverige skulle försöka hålla sig utanför kriget. Men för honom kunde det aldrig vara det samma som att ställa sig neutral mellan demokrati och diktatur. När Sveriges grannländer ockuperades av Nazityskland var han tydlig i sitt stöd för motståndsrörelsen. I samband med de tyska anfallen på Danmark och Norge den 9 april 1940 skrev han att ”Det är stort och högt att få vara med på den sidan i den eviga kampen, som strider för rättens och vettets sak. Vad är ett liv värt, som icke ställes in i den striden.”
Liknande tankegångar märks i en artikel den 9 oktober samma år, som innehåller några av Segerstedts mest berömda rader: ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”
Försvar för yttrandefriheten
Många andra började däremot dämpa sin offentliga kritik mot Nazityskland. Den svenska regeringen, som under 1930-talet avvisat tyska krav på att ingripa mot kritiska skriverier, bestämde sig också för att försöka begränsa svenska tidningars rapportering.
I december 1939 förklarade justitieminister KG Westman att han skulle undersöka vilka åtgärder som borde vidtas för att ”förebygga sådana missbruk av tryckfriheten som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden äro uppenbart skadliga för riket”. Resultatet blev bland annat ett transportförbud på allmänna kommunikationsmedel för misshagliga tidningar. Genom riksdagsbeslut 1940 och 1941 ändrades dessutom tryckfrihetsförordningen så att det blev möjligt att vid krig och krigsfara införa censur, men den lagstiftningen trädde aldrig i kraft. Däremot kom en obsolet paragraf i tryckfrihetsförordningen att användas flitigt för att utan rättegång beslagta tidningar som kunde skapa ”missförstånd med utländsk makt”.
Av de åtta beslag som gjordes mot Handelstidningen är det mest kända antagligen det som skedde den 12 mars 1942. Handelstidningen var en av 17 tidningar som gått samman om att publicera en artikel av en norsk motståndsman om tortyr och övergrepp i norska fängelser och koncentrationsläger. Men tidningen beslagtogs så snart den börjat distribueras. Torgny Segerstedt svarade med att skicka ut en ny upplaga, där rubriken ”I norska fängelser och koncentrationsläger” fick vara kvar, men över tomma vita spalter. På så vis ökade läsarnas kunskap både om vad som pågick i Norge och om läget i Sverige.
Torgny Segerstedt formulerade också ett principfast försvar för yttrande- och tryckfrihet. Den 13 december 1939 skrev han: ”Pressfriheten är, har vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död.”
Med det sistnämnda menade Torgny Segerstedt att människor måste ha information och kunskap för att kunna göra motstånd. Han trodde inte alls att ett land löpte mindre risk att ockuperas genom att införa censur – många europeiska länder hade blivit ockuperade, trots att de försökt hålla sig väl med Berlin genom att förbjuda kritik av Nazityskland. Som Segerstedt såg det hade de länderna snarast lättare blivit offer eftersom de visat svaghet genom att kröka rygg.
”Pressfriheten är, har vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död.”
En kontroversiell person
Under sin levnad var Torgny Segerstedt en kontroversiell person. I sin biografi över fadern beskriver dottern Ingrid Segerstedt-Wiberg honom som ”stridsmannen Torgny Segerstedt, som aldrig sökte men alltid valde striden”. Kontroverserna började redan 1903 när han som ung teolog presenterade sin avhandling, Till frågan om polyteismens uppkomst. Det var den första svenska avhandlingen i religionshistoria, ett ämne som väckte starka känslor bland dem som inte kunde tänka sig att kristendomen lät sig likställas med andra religioner. Torgny Segerstedts avhandling blev därför underkänd i det som kallats den första Segerstedtstriden. Som den andra Segerstedtstriden benämns Segerstedts strävan att få en professur i religionshistoria i Lund 1912, vilket även det stoppades.
Den tredje Segerstedtstriden har blivit ett samlingsnamn för en rad händelser vintern 1939-1940. Det började i december 1939, när tre av Göteborgs ledande affärsmän annonserade i Göteborgs-Posten, med krav på att Handelstidningen skulle upphöra med de ”arroganta och hatfyllda skriverierna om Tredje riket”. Strax följde både flera liknande skrivelser och en annonsbojkott. Men Torgny Segerstedt och Handelstidningen fick också starkt stöd, både från allmänheten och från kulturpersonligheter som Karl Gerhard, Vilhelm Moberg och Ture Nerman.
Arvet efter Segerstedt
I efterhand har Torgny Segerstedt blivit ihågkommen för sitt civilkurage i en
tid när Nazityskland höll på att lägga hela Europa under sig. Han vägrade hålla inne med sin kritik, trots att han möttes av både hat och hot. Hans civilkurage och skarpa analyser väckte även uppmärksamhet utomlands, inte minst blev insmugglade exemplar av Handelstidningen viktig läsning för motståndsrörelsen i de av Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Även britterna fick stifta bekantskap med Torgny Segerstedts artiklar, som citerades i radiosändningar från BBC.
Ett annat viktigt arv efter Torgny Segerstedt är hans välformulerade och principiella försvar för tryckfriheten. Inledningsvis mötte de tankarna starkt mothugg, men efter hand lät sig allt fler övertygas. Den utredning som tillsattes 1944 för att tryckfriheten skulle ses över var starkt präglad av Torgny Segerstedts argumentation – och av hans övertygelse om att yttrandefriheten behöver skyddas även i krislägen. Många av de idéerna fanns också med i den nya tryckfrihetsförordning som riksdagen antog 1949 och som gäller än i dag.
