Varje minut bringar nya underrättelser om de händelser, vilka utspelas på skandinavisk mark. Som svarta stormfåglar komma de, en efter en. Är det ragnarök, som de förebåda?

Kanske. Glöm bara icke att efter ragnarök följde en ny himmel och en ny jord. Vi ha på den skandinaviska halvön i ett och ett tredjedels århundrade. Tack vare denna långa frist från krigets hemsökelser har vårt välstånd förkovrats, våra nordiska länder byggts upp till folkhem.

Mycket av detta ser ut att nu skola slås i spillror. Hur långt ödeläggelsen kommer att gå, vet i denna stund ingen. Kanske kan hemsökelsen föra det goda med sig att våra folk härdas, att det slagg som bildats under den långa fredsperioden brännes bort. Gud skall veta, att ingen önskar denna luttring i eld. När trots allt förödelse går fram över det, som är en kärt på jorden, över det land där våra barn en gång skola bo och våra fäder sova under kyrkohällen, så söker tron på livets meningsfullhet fäste där sådant står att få.

Alltjämt komma de, dessa svarta olycksbud. Från Danmark komma de, och deras bud äro kanske de mest beklämmande. De tala redan undergivenhetens språk. En broder är i nöd; ingen räddningslina når honom. En gång skall han ändå få fast mark under fötterna. De norska meddelandena låter mindre undergivna. Där bjudes motstånd. Ingen vet ännu, hur starkt detta motstånd kan växa sig, ingen vet vad Storbritanniens flotta företager sig.

En dag som alla andra. Sparvarna kvittra i vårsolen. Den skarpa luften är god att inandas. Solen bryter då och då igenom diset. Vårblommorna ha just börjat komma. Snödropparna stå där och vagga sina vita huvuden över den mörka mullen. Vi gå mot sol och värme. Våren bryter in. Och gång efter annan glida olycksbudens mörka skuggor över marken. Solen mister ett stycke av sin glans. I människors värld härskar fimbulvintern.

Där skall en gång komma en islossning också i människornas värld. Den är närmare än de tro, som låta nuets vedermöda överskygga allt. Glöm icke, att händelsernas ström aldrig stannar, att floden rinner evigt vidare. Nu flyga olycksbuden, de komma tätt. Deras skara skall tunnas och flykten snart gå i motsatt riktning.

Kom ihåg en sak till. Det är stort och högt att få vara med på den sidan i den eviga kampen, som strider för rättens och vettets sak. Vad är ett liv värt, som icke ställes in i den striden. Därförutan saknar det allt innehåll. Och om det offras, så skänker det kraft åt det enda heliga i tillvaron: det mänskliga.

 

IDAG-artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 10 april 1940.