När Hédi Fried tilldelades 2019 års Frihetspenna kom kvällen att handla om minne och ansvar. Författaren, psykologen och debattören Hédi Fried hyllades för att hon tidigt vågade bryta tystnaden om Förintelsen och sedan envist fortsatt ställa obekväma men viktiga frågor.
Hédi Fried hade med ålderns rätt inte möjlighet att själv resa till Göteborg för att delta vid den högtidliga prisceremonin den 25 november. Men hon var ändå i högsta grad närvarande under kvällen.
Barnbarnet Samuel Fried fanns på plats på Göteborgs universitet för att ta emot Frihetspennan å hennes vägnar och han läste upp en hälsning från Hédi Fried:
”Segerstedt är ett av de första namnen jag kom i kontakt med när jag kom till Sverige sommaren 1945. Att jag 74 år senare skall föräras det pris som stiftades till Torgny Segerstedts ära har jag inte ens kunnat drömma om. Nu när det hände vill jag uttrycka min djupt kända tacksamhet till er alla som bidrog till att jag blev årets pristagare till detta prestigefyllda pris.
Jag växte upp i en auktoritär stat som övergick i en nazistisk diktatur. När jag sedan uppfattade demokratin i Sverige bestämde jag mig för att ägna mig åt att kämpa för att bevara denna demokrati. Vartefter åren gick visade det sig mer och mer hur viktigt det är att hålla denna kamp vid liv. Slappnar man av bara litet så växer de alltid pyrande höger- och/eller vänsterkrafterna. Idag, när vi återigen befinner oss i en politiskt och ekonomiskt svår situation ser vi tydligt hur lätt det är att upprepa 30-talets misstag. Jag har kämpat ända sedan 80-talet, och ett pris till mig som har fyllt 95 kan vara en fingervisning om hur viktigt det är att fortsätta denna kamp.”
Med Hédi Frieds egna ord
Deltagarna fick även möta Hédi Fried på film, i en förkortad version av SVT-dokumentären Min oro, och höra hennes ord framföras av skådespelaren Anna Söderling. Texten som lästes är hämtad ur boken Frågor jag fått om Förintelsen och är svaret på frågan Vad är det värsta du varit med om?
”Om du frågar om det värsta jag varit med om kan jag svara med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.
Men jag vill ge ett långt svar, jag tänker berätta om vägen som ledde dit. Det var en mycket långsam process av tyskarnas planerade judeutrotning, mycket finurligt uträknat. Precis som man inte med ögat kan observera en blommas utveckling från knopp till fullt utslagen ros, märkte man inte de små stegen som ledde till fullbordan. Till det man inte ens i sina värsta drömmar hade kunnat föreställa sig. Plötsligt infördes en liten förändring till det sämre, men man kunde leva med den. Det skulle gå över, trodde vi. Det gick inte över, istället kom ännu en försämring. Återigen reagerade vi med att hoppas på att det snart skulle gå över. Och aldrig fanns det någon som helst möjlighet att gissa vad nästa steg skulle bli.”
Hédi Fried varnar i boken för att människans förmåga till anpassning kan göra att vi inte uppfattar faror förrän det är för sent. Hon skriver: ”En av lärdomarna från Förintelsen lyder: vänj dig aldrig vid orättvisor. En orättvisa är som ett sandkorn i handen, vars vikt inte känns. Men orättvisor har en tendens att öka, de blir fler och fler och snart orkar du inte bära dem.”
Det här är ett centralt tema i Hédi Frieds engagemang och författarskap, hon vill vittna om de mekanismer som gör den otänkbara ondskan möjlig. Det är också något som lyfts fram i Torgny Segerstedt-stiftelsens motivering till att hon tilldelas Frihetspennan:
Hédi Fried har gjort det till sin livsuppgift att värna det öppna samhället. I böcker, artiklar och föredrag har hon – för att vi ska förstå de psykologiska och samhälleliga processer som gör ondskan möjlig – oförtröttligt vittnat om Förintelsens våld och om den förrädiska vägen dit. Under senare år har hon också framträtt som en frispråkig och klarsynt debattör som uppmanar dagens ledare att se de farliga mönstren och agera i tid för att motverka samtidens våldsbejakande extremism. Hédi Fried tilldelas därför Stiftelsen Torgny Segerstedts frihetspenna 2019.
Att ta strid för minnet
Historikern Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia, såg till att ytterligare fördjupa bilden av Hédi Fried i en föreläsning under rubriken Att ta strid för minnet. Ingrid Lomfors påminde om vilken enorm kraftansträngning det krävs för att minnas något så smärtsamt – i synnerhet när ingen annan verkar vilja komma ihåg. Hédi Fried har själv beskrivit det som att hon och andra Förintelseöverlevande länge gjorde allt för att förtränga det som hänt och fokusera på att skapa sig en ny framtid: ”Det som varit, hörde till det förgångna, allt skulle glömmas. Vi hade god hjälp av vår omgivning, vars skuldkänslor på grund av medlöperi, eller enbart passivitet, stärkte viljan att glömma.”
Ingrid Lomfors beskriver det som att världen teg om Förintelsen i 40 år efter andra världskrigets slut: ”Europa var ännu delat. På båda sidor av muren rådde ett politiskt, socialt och akademiskt utbrett ointresse. I detta farliga vacuum uppstod tillfället för revisionister och nynazister att ta plats. Få såg faran med glömskan. En som gjorde det var Primo Levi. Det pågår ”en strid om minnet” skrev han. En annan var Hédi Fried.
Det var i detta glömskans tidevarv som Hédi Fried försökte förlägga sin första bok. Tiden tycktes först inte mogen. Manuset skickades runt till det ena svenska förlaget efter det andra som svarade med refuseringsbrev. ”Det var mycket trevliga brev”, konstaterade Hédi Fried, ”de gav mig uppskattning för initiativet, beröm för stilen, men ämnet uppfattades som för smalt.”
Debutboken Skärvor av ett liv, som var färdigskriven i mitten av 1980-talet, blev liggande tills Hédi Fried lyckades få den utgiven på ett engelskt förlag, med förord av Nobelpristagaren Elie Wiesel.
Först 1992 kom boken ut på svenska. Då hade plötsligt intresset för Förintelsen vuxit kraftigt, efter att extremhögern börjat vinna framgångar i det nya förenade Europa. Hédi Fried framträdde som psykolog, med erfarenhet av att arbeta med personer som överlevt Förintelsen, och talade om vikten av att bearbeta minnen: ”Hur kan vi få såren att läkas när vi inte vill vidröra dem. Bölden måste öppnas, varet måste ut. Minnesluckan måste öppnas även om det är smärtsamt,” manade hon.
Ingrid Lomfors påpekar att var ganska nya tankar i Sverige vid den här tiden: ”I USA hade man kommit längre. Där började man tala om vikten av minnesbearbetning. Minnena ansågs vara ”transgenerationella”. De överlevande för över sina erfarenheter och sitt trauma på sina barn. Andra generationen hade blivit ett begrepp.”
Arvtagerska till Segerstedt
Men när Hédi Fried börjar närmar sig 90 år har världen åter förändrats och hon oroar sig över att demokratin börjar svikta när ledare som Donald Trump får världen att glömma vad det innebär att leva i en demokrati, ”land efter land glider in i ett auktoritärt samhälle styrt av hat”, varnar hon.
Hédi Fried inser att hon måste agera och Ingrid Lomfors berättar om vad hon gör då: ”Efter 2017 blir hon vårt lands tydligaste röst för demokrati och allas lika värde. Krafterna har visserligen börjat att sina, men intellektet är fortfarande knivskarpt. Hon bjuder hem svenska toppolitiker och opinionsbildare och förklarar: Det är bråttom. Demokratin är i fara.
Hon är en arvtagerska till Torgny Segerstedt, och en följeslagare till Elie Wiesel. De talade sanningen till makten. Det gör också Hédi Fried.”
Hela Ingrid Lomfors tal har publicerats i Dagens Nyheter, läs det här.
Många människor hade kommit för att delta i prisceremonin, som också omfattade utdelning av tre uppsatsstipendier till Sofie Eriksson, Astrid Pleijel samt Dennis Akgün Dehiller och Rola Khalaily (se separat artikel) och vacker musik av cellisten Hanna Bendz.
Läs mer om Hédi Fried här.
