Dramatikern och kulturskribenten Stina Oscarson höll ett mycket personligt och tankeväckande tal när hon den 26 oktober fick ta emot 2021 år Frihetspenna vid en ceremoni. Läs hela hennes tacktal här.
När jag tog emot samtalet där jag fick veta att jag erhållit årets frihetspenna till Torgny Segerstedts minne blev jag först så där barnsligt glad som man kan bli av att få ett pris. Och just Frihetspennan. Den är för mig, med allt vad den står för, större än Nobelpriset. Men när jag samlat mig lite övergick den barnsliga glädjen till en ödmjuk stolthet. En vördnad.
Och sedan infann sig tvivlet. Frågorna.
Och då menar jag inte det tvivel som nog infinner sig hos alla pristagare, möjligtvis undantaget inom idrotten där prestationer bedöms på objektivt mätbar skala, alltså detta att någon annan skulle förtjänat utmärkelsen bättre. Det ansvaret vilar på på juryn. Nej frågorna rörde själva begreppet frihet.
För vad är egentligen en Frihetspenna.
Och vad betyder det att ta emot en sådan.
Är konsten fri eller hur fri är konsten. Jag vet inte hur många gånger jag fått den eller liknande frågor. Men en tavla eller ett stycke musik kan väl, tänker jag, egentligen inte vara vare sig fritt eller ofritt. Lika lite som det här bordet. Däremot kan jag som konstnär, som medborgare, välja att använda den frihet jag äger.
En man jag talade med i kön för bröd utanför Clara kyrka uttryckte detta tydligare än många andra jag träffat. ”Dagens politiker”, sa han, ”tror att deras uppgift är att ge oss frihet. Inte att detta är något vi alla äger och kan och vill förvalta.”
Och många tycks ha köpt den berättelsen.
Och istället för att använda sin frihet väljer man att fokusera på de krafter som försöker inskränka denna frihet. Man klagar på att man från politiskt håll vill göra det eller det med villkoren för kulturen eller journalistiken. Att man får för lite pengar till sin verksamhet. Säger att det hotar friheten och därmed demokratin. Men vad man då i själva verket gör att är att man sätter likhetstecken mellan att få offentliga medel och frihet. Av okunskap eller lättja gör man sig frivilligt till fånge. Vilket är ett förminskande av begreppet frihet som inte tjänar demokratin.
Visst. Makthavare och andra krafter kan och kommer alltid i olika grad och på olika sätt att inverka på människors frihet. Men nästan alltid finns en liten springa där det är möjligt att fortsätta verka.
Under sina tjugoåtta år i fängelse fortsatte Mandela sin kamp för att han och hans medfångar skulle få långbyxor. Magda Gad är kvar i Afghanistan. I slutändan är det aldrig institutioner eller politiker som garanterar vår frihet. Det är alltid den enskildes moraliska ställningstaganden.
Den isländske författaren Andri Snaer Magnason skriver i sin bok Om tiden och vattnet att det kan ta människan decennier, ibland århundraden, att förstå nya ord och begrepp och berättar att när Islands kung Jörundur 1809 meddelade att Island var fritt och förväntade sig att folk skulle bli glada gjorde han ett stort misstag – ty det hade ännu inte fallit någon islänning in att önska sig frihet. Förmodligen hade de aldrig hört ordet och det betydde därmed ingenting.
Decennier senare skriver han: Jag tror att det kanske tar än lägre tid.
Att det finns ord och begrepp som vi inte kollektivt kan ärva en förståelse av utan att denna måste erövras av varje ny individ i varje generation. Och dessutom ständigt på nytt av den som en gång tror sig förstått.
Frihet är ett sådant ord.
Jag trodde jag hade förstått, men det var en förståelse som under den vår som föregick den höst som just nu växer omkring oss, ytterligare kom att djupna. Jag var då under fem veckor inlåst. Tvångsinlagd på sluten psykiatrisk avdelning. I ett rum på knappt tio kvadrat. Ett alltför lågt BMI likställs nämligen med en allvarlig psykisk störning vilken enligt lagen är vad som krävs för att få omyndigförklara en människa.
Att vara inlåst på en liten yta har alltid varit min största skräck men jag fann rätt snart att den fysiska begränsningen gick att hantera. Att det egentligen påverkade friheten rätt lite. Men det som var betydligt svårare, det som gjorde mig fullkomligt maktlös var det faktum att jag var på en plats där mina ord inte längre betydde någonting. Över en natt hade de förlorat allt sitt värde. Det var det som var den stora fångenskapen. Ofriheten. Ord som alltid varit det jag trott på.
Samtal eller vapen som jag uttryckt det.
Att vi alltid har det valet.
Men nej.
Här fanns ingen möjlighet till samtal.
För ett samtal kräver att båda parters ord äger giltighet.
Att begreppet sanning existerar. Och det gjorde den inte här.
Ty den var redan fastslagen av dem som hade rätt att definiera den.
Jag förstod då inpå bara huden vilket svek det är att inte ta en människas ord på allvar.
Och hur många är det inte vi idag, på olika grunder, omyndigförklarar från den offentliga samtalet. Eller samtal överhuvudtaget.
Sanning är för övrigt också en sådant ord.
Som tar lång tid att förstå och som gång på gång måste erövras.
Idag förväxlas dock sanning ofta med vetenskap. ”Lyssna på vetenskapen” säger man och tror sig värna sanningen i form av något beständigt. Och visst, vetenskap är bra och viktigt. Men vetenskapen är byggd på historiens hittills erövrade kunskaper och därmed i ständig förändring. Och sanning är inte heller att likställa med fastslagna fakta. Ordet sanning tillhör en annan värdeskala och innebär, som jag ser det, snarare en strävan efter ett etiskt och moraliskt förhållningssätt till världen och människor. Till allt som sker omkring. Och är i kraft av det en av våra främsta plikter som människor att söka.
Efter tiden som inlåst blev frågan om frihet än mer central i mitt liv.
För hur ska jag förvalta den frihet jag faktiskt äger?
Sara Lidman sökte hela sitt liv efter orden som kunde stoppa ett krig.
Hon var övertygad om att de fanns och när hon närmade sig slutet sa hon att det var vad hon sörjde mest. Att hon ännu inte hittat dem.
Jag söker fortfarande.
För jag tror också att de finns.
Men blir samtidigt mer och mer förvissad om att ord som inte följs av handling är värdelösa. Och värre än så. De kan bli riktigt farliga. För de urholkar ordens värde. Så mycket att de som säger att samtal är omöjligt riskerar få rätt.
För om vi ska slåss med ord och inte med vapen får inte orden förlora sin skärpa.
”Respekt för ordet” som Hammarskjöld skrev.
I synnerhet ord som verkligen betyder något.
Som frihet, demokrati eller mänskliga rättigheter.
Apropå mänskliga rättigheter.
Den deklaration jag många gånger sagt är den vackraste text jag vet, tillsammans med FN-stadgan. Alltså, Shakespeare släng dig i väggen. Idag kan jag dock inte läsa den utan att tänka på ett möte med en man i Kungsträdgården i Stockholm.
Det var försommar och körsbärsträden blommade och i parken trängdes årets första glassätande turister med snabblunchande kontorsfolk, schackspelare, EU-migranter och hemlösa. I parken stod också en utställning producerad av Raul Wallenberg Academy. Trettio stora stålkuber med en av de mänskliga rättigheterna skriven på vardera.
En man slår sig ner på bänken intill.
Fina ord säger han.
Ja säger jag.
Språk är viktigt säger han.
Jo säger jag.
Men ord är inte magiska säger han.
Nej säger jag.
En skolklass anländer till parken och en av akademins pedagoger börjar en visning. Mannen noterar det, skakar lätt på huvudet och fortsätter. En skurhink blir inte lättare för den städerska som städar ditt trapphus för att nån bestämt att hon ska kallas lokalvårdare. Jag får inte någonstans att bo att ni präntar in i ungarna att alla människor har samma värde.
Mänskliga rättigheter är inte en utställning!
Nej, säger jag.
Och nästan skäms att jag arbetar med ord.
Men samtidigt kan jag inte släppa dem.
För det är svårt att leva i en oskildrad värld som regissören Kieslowski sagt.
Och demokrati blir svårt.
Vi behöver inte en gemensam berättelse.
Inte ens en gemensam värdegrund.
Demokrati är snarast ett sätt att hantera det faktum att vi inte har det.
Men vi behöver respektera varandras.
En journalist jag talade med definierade liberalism som rätten att vara en idiot.
Jag gillar den förklaringen men den är bara halv. För den liberala demokratin kräver också att vi inte utgår från att någon människa är en idiot. Demokratin kräver helt enkelt att vi tror på människan.
Och kan acceptera att folket ibland tycker fel.
Och det kan vara svårt.
Det är svårt.
För friheten kan, som Torgny Segerstedt skriver i Demokrati och diktatur, onekligen missbrukas och bli missbrukad men innehåller just i egenskap av frihet det enda botemedlet mot sin egen urartning.
Ord som kan kännas mycket avlägsna idag när det närmast råder kapprustning om hårdare lag. Och det enda sättet att visa politisk handlingskraft tycks vara med nya lagar, förbud och strängare straff.
Så vad betyder det då att just i dessa tider ta emot en Frihetspenna.
Wislawa Szymborska skriver:
Vi är barn av vår tid
Tiden är politisk
Alla dina, våra, era
Dagliga frågor, nattliga frågor
Är politiska frågor
Vare sig du vill det eller inte
Har dina gener ett politiskt förflutet
Din hy en politisk nyans
Dina ögon en politisk aspekt
Vad du talar om har resonans
Vad du tiger om är talande
På ett eller annat sätt
Också när du vandrar genom skogen
Tar du ett politiskt steg
På politisk grund.
Så tänker jag.
I ljuset av det blir också detta – att motta ett pris en politisk handling. Inte i kraft av partipolitik, men i kraft av vetskapen om den enskilda handlingens omätbara betydelse.
Och mot bakgrund av det säger jag tack!
Och tar emot denna penna.
Inte som ett tecken på att någon kan ge mig frihet.
Men som en påminnelse om att den frihet jag äger är det mitt ansvar
att på bästa sätt förvalta.
Text: Stina Oscarson
Dramatiker och kulturskribent. Mottagare av Frihetspennan 2021.
