– Jag är mycket glad och tacksam att få ta emot ett pris som bär Torgny Segerstedts namn, sa Jason ”Timbuktu” Diakité när han den 16 december tilldelades Frihetstonen. I ett personligt samtal med Erik Blix berättade hiphop-artisten om varför han valt att använda sin musik för att värna demokrati och mänskliga rättigheter – eller snarare varför han egentligen inte hade något val.
Sedan 2009 delar Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne ut priset Frihetstonen för att fästa uppmärksamhet på den roll musiken kan spela för försvaret av tanke- och yttrandefrihet. Den 16 december 2020 blev Jason Timbuktu Diakité den sjunde mottagaren vid en coronaanpassad digital ceremoni som kommer att kunna ses i efterhand.
I sitt tal till Jason Timbuktu Diakité konstaterade Stiftelsens ordförande Anna Skarhed att han är en mycket välfunnen och värdig pristagare:
– Du har hela vägen under din karriär som musiker varit en klar och tydlig röst för mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet; det vi högtidligt betecknar som rättsstatens principer. Genom din musik har du nått många med ditt budskap och under senare år har du i olika former vidgat ditt arbete genom att bland annat också bli författare och föreläsare. Allt detta ser jag som ett bevis på musikens kraft! Och jag tror vi kan vara eniga i att om musiken tystnar så dör friheten, sa Anna Skarhed med anspelning på ett känt citat av författaren Elie Wiesel.
Jason Diakité uttryckte sin tacksamhet över såväl priset som Torgny Segerstedts gärning.
– Varje generation bygger vidare på, står på axlarna på, de uppoffringar som gjorts av människor som Torgny Segerstedt – det de gjort för alla oss som verkar i Sverige idag, sa han i ett efterföljande samtal med radiojournalisten Erik Blix.
Jason framhöll hur Torgny Segerstedt som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning varnade för nazisterna redan innan de kommit till makten i Tyskland och hur Segerstedt sedan envist höll fast vid sitt fördömande även när den svenska regeringen ville tysta honom. ”Det krävde oerhörd viljestyrka och patos.” När situationen försämras för demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen behövs sådana förebilder, betonade Jason.
Black Lives Matter
Erik Blix påminde om en tidigare intervju han gjort med Jason Diakité, på den amerikanska valdagen 2016, när de flesta fortfarande trodde att Hillary Clinton skulle bli USA:s nästa president. Jason hörde till den skaran, men han varnade ändå för växande polarisering och rasism efter en valkampanj där Donald Trump spelat på sådana strängar. I intervjun förutspådde Jason Diakité också att det skulle växa fram en motrörelse – precis så som senare skedde med Black Lives Matter.
– Vi ser en global rörelse som saknar motstycke och till och med överträffar medborgarrättsrörelsen, den enar människor över hela värld och går emot den rasism som kommit från Vita huset. I Europa verkar vi ha svårare att uttrycka att vi är emot det som händer i Ungern eller i Polen, sa Jason nu och varnade för att Sverige skulle kunna utvecklas i samma riktning som europeiska länder där den liberala demokratin successivt undergrävts.
– Jag vill inte tro att vi kommer till den punkten, men det är ett bränsle som motiverar mig att även i det lilla stå upp för mina värderingar och mot rasism för ett mer jämbördigt Sverige.
Det är det som får honom att känna att han helt enkelt inte har något val, han måste använda den plattform han fått. Framför allt handlar det om musiken, men också om radioprat och aktivism. Och så böckerna En droppe midnatt från 2016 och nya Du har rätt (skriven tillsammans med Matilda Westerman) som guidar personer under 18 år bland de rättigheter de har enligt Barnkonventionen.
En droppe midnatt
En droppe midnatt är en självbiografi som kretsar kring identitet och rasifiering, med utblickar mot Mali och USA som delar av familjen kommer ifrån. Jason Diakité beskriver också den egna barndomen i Lund med klasskamraternas glåpord ”som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej”. Inte ens i den egna familjen kände han alltid riktig tillhörighet – ingen såg ut som han. Känslan skildras i låten Halvvägsbarn som han skrev till en uppmärksammad scenföreställning av En droppe midnatt. (Soundtracket går att höra på Spotify.)
Samtidigt beskriver Jason stark samhörighet med sin familj, inte minst hur han påverkats av sina föräldrars syn på bildning och rättvisa.
– Böcker var viktiga i min familj, bildning var högt aktat. Min pappa är från Harlem i New York och född in i fattigdom, det var ett nästan predestinerat öde som afroamerikan född några år innan Torgny Segerstedt gick bort (1945), för honom blev bildning en överlevnadsstrategi. Och vi diskuterade alltid flitigt i min familj när jag växte upp, det tror jag har präglat mig.
När Jason som 14-åring snarare valde skateboarden och hiphopen framför böckerna kände han sig därför lite motvalls, som att han gick emot familjens värderingar och önskemål. Hiphopen var samtidigt en häftig förälskelse, med sin oemotståndliga kombination av rytm, ord och toner. Inledningsvis handlade allt om lära sig hantverket för att imponera på andra rappare.
Pendelparanoia
– Men år 2000 skrev jag låten Pendelparanoia om fördomar och plötsligt kom människor fram till mig på gatan för att prata. Då insåg jag att jag kunde använda all den där tekniska skickligheten till att prata om samhället vi lever i, känslor jag har och berättelser jag hör. Jag vill skriva på ett sätt som träffar folk, med ett uttryck så att du inte kan värja dig. Det har väl inte lyckats jättemånga gånger men det är jakten.
Sett på det viset är hans nuvarande yrke snarare en logisk fortsättning på föräldrarnas engagemang för böcker, bildning och rättvisa. Helst vill han använda sina egna erfarenheter för att öka förståelsen. Som ett fönster.
– Jag vill berätta om den där bruna pojken i första klass på Tunaskolan och olika aspekter av vad rasism gör med människor som lever med den och utsätts för den. Och vad det gör med den som utsätter andra för olika former av förtryck. I mina bästa stunder hoppas jag vara det fönstret, genom en låttext eller en bok.
Nu kommer snart nästa skiva, oväntat tillkommen under coronakrisen då inställda spelningar plötsligt gav en massa tid. ”Det bästa som kan hända en konstnär är att vara uttråkad, det frigör energi.” Men syftet med den skivan är inte främst att belysa rasism eller diskutera samhällsfrågor.
– En av musikens främsta uppgifter, som kanske är ännu viktigare idag, är att sprida glädje. Efter detta 2020 behöver vi känna glädje i våra liv – om inte annat för att stärka oss i alla olika kamper vi för. Det här var inte året för melankoliska texter och sorglig musik.
Text: Maria Sköld
Bild: Sarah Britz
