Foto: Johan Wingborg.

5 frågor till Sami Adwan

Sami Adwan, gästprofessor till Torgny Segerstedts minne 2016-2017, är en  föregångare när det gäller hur utbildning kan bidra till fred.  Bland annat är han en av grundarna av PRIME, the Peace Research Institute in the Middle East.

 

Varför har du vigt ditt liv åt frågor om utbildning och konfliktlösning?

– Jag är palestinier från en by nära Hebron och under hela min uppväxt lärde jag mig att allt mitt lidande berodde på den israeliska ockupationen. Vi förlorade vår barndom och upplevde alla möjliga övergrepp, särskilt efter kriget 1967. Jag tyckte att alla judar bar ansvar för det. När jag några år senare, i 25-årsåldern, fick chansen att studera i Kalifornien ansträngde jag mig för att inte hamna i samma klass som några judar eller israeler.

– Men i början av 1990-talet började min inställning förändras. Vid det laget hade jag fått min examen och återvänt till Palestina. Där engagerade jag mig i den första intifadan och blev medlem i Fatahpartiet, som var olagligförklarat av Israel, och det ledde till att jag fängslades, ”i administrativt förvar”. Men i fängelset började jag känna att vi faktiskt alla var fångar – vakterna var unga soldater som ofta såg väldigt ensamma ut, de verkade inte vara mer fria än vi var. Den verkliga vändpunkten kom när en vakt försökte på mig att skriva under ett papper på hebreiska. Eftersom jag inte förstod hebreiska vägrade jag och till min förvåning ingrep en annan vakt till mitt försvar. Långsamt började jag inse att inte alla israeler var likadana.

– Efter det började jag fundera på hur utbildningen skulle kunna användas för att hjälpa oss att förstå varandra.

 Ni har fått mycket uppmärksamhet för er modell, där historiska narrativ används för att öka förståelsen mellan grupper. Kan du beskriva vad den går ut på?

– Vid tiden för Osloöverenskommelsen 1993 började palestinier och israeler träffas inom programmet People to People och jag lärde känna den israeliske socialpsykologen Dan Bar-On (1938-2008). Tillsammans startade vi PRIME 1998. Då var vi ganska optimistiska, vi trodde – och tror fortfarande på – på en tvåstatslösning och att utbildning skulle kunna hjälpa människor att leva tillsammans i fred.

– Vi gick igenom skolornas läroplaner för att se vad eleverna lärde sig om den andres traumatiska historiska upplevelser och insåg att det inte var mycket. Palestinska barn fick inte studera Förintelsen. Israeliska barn lär sig inte om den palestinska katastrofen, att de fördrevs från sitt land när Israel grundades. Israeler kallar det Självständighetskriget, medan det för palestinier är Nakba, Katastrofen. En annan aspekt som aldrig nämns är att judar och araber har en lång historia av fredlig samexistens i Mellanöstern.

– PRIME producerade därför tre böcker som kan användas i både palestinska och israeliska skolor. Tanken är att eleverna ska konfronteras med den andra sidans historia. Böckerna ger både den palestinska versionen av en händelse och den israeliska. Dessutom finns plats för elevernas egna reflektioner.

Kan den här metoden användas även i andra konfliktsituationer?

– Ja, jag tror att det här gäller i alla samhällen. Det är viktigt att förstå hur andra ser på sitt förflutna för att vi ska kunna leva tillsammans i dag. Historia handlar egentligen inte om det förflutna utan om våra liv nu och i framtiden.

– Metoden har studerats av har bland annat FN-organet UNESCO för att se hur den kan användas och den har testats som modell i Makedonien. Den har mötts av en hel del intresse i Spanien, Italien, Frankrike Tyskland och USA, numera även i svenska skolor. Böckerna har också översatts till flera andra språk, även svenska.

– Det har faktiskt varit enklare att sprida metoden internationellt än i Israel och Palestina, där situationen på många sätt har förvärrats.

Vad innebär din gästprofessur vid Göteborgs universitet?

– Jag är väldigt tacksam för den här möjligheten, det är väldigt inspirerande att vara på institutionen för utbildning, kommunikation och lärande och alla är så hjälpsamma. Under det här året har jag varit involverad i flera projekt. Bland annat har jag intervjuat 50 unga palestinier för ett bokprojekt, förhoppningsvis kan det även leda till något slags möte eller seminarium.

– Jag arbetar också med två lokala skolor i Göteborg, Sjumilaskolan och Bergsjöskolan. Vi har haft workshops där eleverna använt skrivande som ett sätt att lära sig mer om sig själva och andra. De skriver utifrån fem ämnen och börjar med ”Vem är jag?”. Förhoppningsvis kan det här bli en återkommande aktivitet. Sverige har allvarliga problem med segregation som måste tacklas.

– Jag samarbetar även med lärare från Lerum och från Ingrid Segerstedts Gymnasium i Göteborg för att introducera palestinska och israeliska historiska narrativ för deras studenter. Dessutom tittar jag på hur svenska läroböcker på gymnasienivå beskriver konflikterna i Mellanöstern.

Kände du till Torgny Segerstedt innan du kom hit?

– Jag hade hört hans namn, men jag läste på om honom efter att jag blivit kontaktad kring möjligheten att komma hit. Torgny Segerstedt är verkligen en inspirationskälla! Vi skulle behöva fler som han i dag, som kan agera motvikter när främlingsrädsla, islamofobi och stereotyper breder ut sig. Torgny Segerstedts inställning var så humanistisk, han gjorde inte skillnad mellan människor utifrån religion eller hudfärg. Hans idéer talar till oss i dag och kan vägleda oss i samtiden.

 

Text: Maria Sköld