Hoten mot demokratin i Europa

Det drog kallt, utanför fönstret yrde snön.  Husvagnen var sliten. Några hemmagjorda, sönderblåsta flaggor vajade trötta i vinden. En bit bort stod några vakter och rökte. Inne i husvagnen satt Balázs Nagy Navarro och drack en kopp té. Det var första gången jag träffade honom. Han hade bott i husvagnen, som stod parkerad rakt över gatan från det ungerska public servicebolaget, i över ett år.

Från början hade han hungerstrejkat. Han, som hade bevakat konflikter över hela världen i sin roll som utrikeskorrespondent orkade inte mer, orkade inte dagtinga med sin yrkesstolthet längre. När ansiktet på en regimkritisk före detta domare i den ungerska högsta domstolen suddades ut eftersom cheferna hade bestämt att han inte fick visas i tv brast det. Balázs Nagy Navarro startade sin aktion. Kravet var mycket enkelt: de ansvariga måste straffas, de kunde inte få jobba kvar. Hungerstrejken pågick några veckor innan den övergick i husvagnsaktionen.

Vad var det då som låg bakom protesten? Det handlade inte bara om ett bortsuddat ansikte. Det handlade inte enbart om missnöje med ett beslut från chefer som ville vara lojala med den sittande makten. Nej, hungerstrejken blev ett försök att väcka omvärlden, ett försök att få någon att reagera på det som höll på att hända i en av EU:s medlemsstater. På bara några månader hade Ungern börjat sin förvandling från en demokrati med fungerande maktdelningsinstrument till något helt annat. Oklart vad.

Det finns många förklaringar till det som hänt i Ungern de senaste åren. En av de viktigaste är frånvaron av en fri och obunden press som på daglig bas förmår syresätta demokratin. En annan är bristen på demokratisk tradition. En tredje är de stora ekonomiska klyftor som växte fram under 90-talet. En fjärde oförmågan att bearbeta den historiska skulden i en offentlighet.

Det fanns en tid när vi med självklarhet kunde betrakta en utveckling som gradvis gick åt rätt håll när det gäller demokratins grundläggande element runtom i Europa. Decennier av statskommunism började ersättas med öppenhet, fri rörlighet, yttrande- och tryckfrihet.

Idag är läget annorlunda. Det som hänt de senaste åren i länder som exempelvis Ungern, Polen, Turkiet, Tjeckien och Kroatien utmanar på ett sätt som både förvånar och oroar. Förvånar därför att det gått så fort att göra dramatiska förändringar i olika länders konstitution, förändringar som inte med självklarhet slår vakt om demokratins grundläggande element. Oroar därför att den liberala demokratins primat börjat ifrågasättas. Det är ingen tillfällighet att den ungerske premiärministern Viktor Orbán pekar ut Ryssland, Kina och Turkiet som länder att inspireras av snarare än liberala demokratier i Europa. Rättsstaten är inte längre en självklarhet i länder där den var det för bara några år sedan.

EU står bitvis handfallet när medlemsländer utmanar Lissabonfördragets artikel två som reglerar demokratins grundläggande principer. Allt som en blivande medlem i Europasamarbetet måste uppfylla går rätt enkelt att bryta när väl inträdet i Unionen är klart. Den portugisiske parlamentarikern Rui Tavares, som på EU:s uppdrag utredde tillståndet i Ungern för några år sedan, har uttryckt det paradoxala i EU:s förhållningssätt. När vi träffades på hans kontor i Bryssel häromåret konstaterade han att Unionen är skicklig på att uppfinna, reglera och kontrollera en europeisk standard för tomater och förpackningar men när ett medlemsland börjar montera ned rättsstatens elementa finns inte mycket att göra. Det är en väsentlig notering.

Exemplet Ungern är värt att granska lite närmare av en rad skäl. Dels fungerar det som hänt i landet som förebild för andra länder i Europa. Dels har förändringarna som ägt rum skett under uppseendeväckande kort tid. Landet är också medlem i Nato.

1998 blev den då 35-årige Viktor Orbán en av Europas yngsta regeringschefer. Han kom att styra landet via en brokig minoritetsregering. Tio år tidigare hade han grundat Fidesz. Från början var det ett liberalt parti som riktade sig till ungrare under 35 år. Ett parti bildat på den juridiska institutionen på universitetet i Budapest av blivande jurister som ville se en snabb förändring. Viktor Orbán hade stått på barrikaderna 1989 och krävt att Sovjetunionen skulle avlägsna sina trupper från landet. När kommunismen föll och Kádárepoken tog slut valdes Fidesz in i parlamentet i det första fria valet på många decennier. Det gick inte särskilt bra. Visserligen fick Fidesz några platser i den beslutande församlingen men inflytandet var begränsat. Det därpå följande valet gick också dåligt.

Analysen som följde var mycket enkel. Det politiska utrymme som hade mutats in var för begränsat för att skaffa sig riktigt inflytande. Steg för steg började Viktor Orbán och hans partiledning att förflytta Fidesz bort från den liberala mittfåran i riktning mot en mer nationalkonservativ terräng där den möjliga väljarbasen var betydligt större.

Under åren som premiärminister runt millennieskiftet blev Viktor Orbán övertygad om en sak: politiska diskussioner, debatter, svaga majoriteter är kontraproduktivt för den som vill se en snabb förändring av ett land.

På 90-talet hade Viktor Orbán träffat den tyske förbundskanslern Helmut Kohl. Av honom fick han rådet att lägga beslag på hela den politiska högerflanken, ett råd som Orbán ofta återkommit till. Li Bennich-Björkman, statsvetare i Uppsala, konstaterar att vid valet 2002 fick Fidesz vässa retoriken och ”den tidigare pragmatiska ungerska kulturen polariserades och brutaliserades.” Nu räckte inte detta för valseger. Istället kom Ungern under de kommande åtta åren att styras av vänsterregeringar alltmer fläckade av korruptionsanklagelser, uppenbarade lögner och allmän oduglighet. Vägen till makten började sakta öppnas igen för Viktor Orbán.

Att det skulle bli regeringsskifte vid valet i april 2010 stod klart långt innan vallokalerna slog upp sina dörrar. Ingen kan anklaga Viktor Orbán för att ha dolt sina avsikter, problemet var att det var få utanför Ungern som lyssnade och förmådde tolka de signaler som skickades ut från Fidesz partihögkvarter om vilken omorientering som väntade.

En tid innan första valomgången intervjuades Viktor Orbán av en ungersk veckotidning, mycket stilla förklarade han att nu skulle det bli ordning och stabilitet. Nu var inte tid för ”ändlösa, småaktiga värdediskussioner som bara slår sönder samhället”. I ett linjetal som Orbán höll sommaren 2009 hade han pekat ut samma riktning, nu var det slut på det politiska käbblet. Ungern behövde ett starkt parti som under många år framöver kunde dominera den inhemska politiken.

Efter den andra valomgången i april 2010 visade det sig att Fidesz hade tagit en jordskredsseger. Partiet hade erövrat två tredjedelar av platserna i det väldiga ungerska parlamentet nere vid floden Donaus östra strand. Gratulationerna strömmade in, här fanns applåder från bland andra den svenske EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark och EU-kommissionens mäktige ordförande José-Manuel Barroso.

Efter valsegern gick det fort. Ett parti startat av jurister som anade konturerna av en kvalificerad majoritet i parlamentet visste förstås att konstitutionen var väsentlig att förändra omgående. Utan debatt och diskussion författades en ny grundlag av några av de högsta företrädarna för Fidesz. Den klubbades mindre än ett år efter valsegern. Sedan dess har den ändrats vid en handfull tillfällen. Den kvalificerade majoriteten är ett effektivt redskap för den regering som snabbt vill förändra ett land utan att behöva invänta mellanliggande val.

Antalet platser i författningsdomstolen utökades, in trädde ett antal ledamöter lojala med den nya regeringen. Idag är åtminstone åtta av femton av dessa trogna Fidesz. Centralbankens självständighet monterades ner. Ett nytt nationellt budgetråd inrättades, även det med Fideszlojala ledamöter på nioåriga mandat. Budgetrådet gavs långtgående befogenheter och har vetorätt för kommande budgetar som ökar statsskulden. En ny mediemyndighet befolkad av Fideszlojala grindvakter som via en ny nyckfull medielagstiftning gavs omfattande sanktionsmöjligheter gentemot de medier som ansågs bryta mot någon lag. Inom public service sparkades bortåt ettusen journalister i två stora varselvågor. Idag heter innehållschefen för det stora ungerska publicservicebolaget Dániel Papp, han var tidigare en av de ledande företrädarna för det fascistiska Jobbik.

Ett femtiotal så kallade kardinallagar infördes, lagar som det krävs en kvalificerad majoritet för att förändra eller riva upp. Här regleras numera åtskilligt på det politiska fältet som i vanliga fall är öppet för diskussion och debatt, ett effektivt sätt att försäkra sig om fortsatt inflytande även efter en eventuell kommande valförlust.

Steg för steg har klassiska maktdelningsinstrument monterats ned. Den syresättning av demokratin som en fri och obunden press innebär har gradvis upphört. Ifrågasättandet av makten existerar i stängda grupper, i vissa tidningar, i den digitala världen och ibland i demonstrationer. Problemet är de parallella offentligheter som uppstår. Skandaler som rör Fideszledningen, upprepade fall av korruption, som rapporteras i fria tidningar hittar inte in i public service eller i de medier som ägs av oligarker trogna med den sittande regimen. Beslutsfattande utsätts inte för kritisk granskning, uppenbara offentliga lögner avslöjas inte i en bred offentlighet. Inför det senaste valet 2014 ägde inte en enda debatt med premiärminister Viktor Orbán rum. Istället tystnad. I undersökningar vittnar långt över hälften av de ungerska journalisterna om en utbredd kultur av självcensur. Landet har på några år rasat över 40 placeringar till plats 67 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, en effekt av den statliga kontrollen över public service och de nya medielagar som reglerar ungerska journalisters möjlighet att bedriva en journalistik utan rädsla för att bli av med jobbet om frågorna är för tuffa.

Det forna liberala partiet företräder numera en starkt nationalkonservativ, i många fall rent populistisk politik. Den svenske statsvetaren Andreas Johansson-Heinö konstaterade för några år sedan att Fidesz ligger strax till höger om Sverigedemokraterna i frågor som rör invandring, nationell identitet och globalisering. Den förskjutningen har accelererat, inte minst i efterdyningarna av den stora flyktingkrisen. Men det är tveksamt om den traditionella höger-vänsterskalan är tillämpbar i det ungerska fallet, mer giltig är snarare GALTAN-skalan där tradition, auktoritet och nationalism är väsentliga begrepp för att förstå Fidesz politik och sätta den i dess rätta sammanhang.

En viktig del i den ungerska förändringen är relationen till historien. Fidesz har inrättat flera nya historieinstitut, bland annat Veritas-institutet under ledning av Sándor Szakály. Samme Szákaly som har skrivit en hyllande bok om det ungerska gendarmeriets insatser under andra världskriget. Det gendarmeri som såg till att Adolf Eichmann med stor effektivitet kunde sända 437 000 ungerska judar till Auschwitz under några månader våren 1944.

I maj 2012 försökte ett antal ungrare, bland dem den dåvarande kulturministern, ombegrava den fascistiske författaren József Nyírő inne i Rumänien. Fascisten Nyírő satt i det ungerska parlamentet under andra världskriget och var en uttalad beundrare av den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels. Nyírő representerade det högerextrema och antisemitiska Transsylvanska partiet och ansåg att judarna var ett gift ”som förstörde den ungerska själen”. Efter kriget flydde han till Spanien och levde under Francos beskydd där till sin död. Under Fidesz regeringstid har József Nyírő omvärderats, hans böcker ingår i den nya ungerska litterära kanon som skoleleverna förväntas läsa. Ombegravningen blev inte särskilt lyckad, de rumänska myndigheterna var helt ointresserade av arrangemanget och en infekterad diplomatisk strid utbröt.

Exemplen visar på den komplicerade relation till historien som Ungern har. Nobelpristagaren Imre Kertesz, som gick bort i mars 2016, konstaterade i en intervju för några år sedan att Ungern måste ställa sig frågan varför landet alltid valt fel sida under historien.

Landets historiska skuld är inte på allvar bearbetad eller noterad i en offentlighet. Istället hyllas den forne riksföreståndaren Miklós Horthy lite varstans, senast i söndags (november 2016) när det var kransnedläggning vid en bronsbyst i centrala Budapest. Horthy, som gick med i kriget på Tysklands sida, var riksföreståndare under åren 1920-1944 och tittade på när Adolf Eichmann administrerade massmordet på ungerska judar. Miklós Horthy var också noga med att poängtera att Ungern var det första land i Europa som införde antijudiska lagar, redan tidigt på 20-talet blev numerus clausus verklighet i Ungern, åtskilliga andra skulle följa under 30-talet.

Tidigare i veckan var jag i Budapest, där träffade jag bland andra en släkting till Horthy. Jag frågade henne vad hon trodde om framtiden? Hon tystnade och konstaterade efter en stund att om tio år kanske den ungerska nationen på allvar har omvärderat Miklós Horthy, att han äntligen får det erkännande att förtjänar. Att han i själva verket räddade hundratusentals judar i Budapest och inte alls var någon fascist.

När den ungerska regeringen trots stora protester uppför en staty i centrala Budapest föreställande ängeln Gabriel som blir angripen av en örn, vilket skedde häromåret, är det ett sätt att försöka undvika den egna skulden. Ängeln Gabriel blir symbolen för Ungern, för den angripne. Örnen symboliserar Tyskland, angriparen som givet statyns symbolik bär ansvaret för massmordet på de ungerska judarna. Att det är en kontrafaktisk historieskrivning som blundar för det faktum att de ungerska myndigheterna samarbetade med nazisterna under Adolf Eichmanns ledning spelar ingen roll för den ungerska regeringen. Historien blir ett kraftfullt verktyg när den nya nationella berättelsen ska konstrueras.

För ett par år sedan träffade jag den ungerske statsvetaren Lászlo Kéri som pekade på hur Fidesz missbrukat det värsta historiska arvet inom den ungerska politisk kulturen: syndabockstänkandet. Kéri pekade på att det finns en historia, att hela tiden leta efter någon eller några som kan få skulden, vilket gör att det personliga ansvaret försvinner. Det ungerska samhället, påpekade Kéri, har en djup erfarenhet av det.

En väsentlig del i Viktor Orbáns retorik är att spela på vikten av nationell upprättelse, landet ska sluta kröka rygg för Bryssel, landet ska upphöra att ta order av Washington, landet ska inte stå med mössan i hand inför IMF. Orbán är skicklig på att peka ut yttre fiender. Retoriken är effektiv, för många ungrare är såret efter Trianonfördraget fortfarande vidöppet trots att det gått snart hundra år sedan fördraget skrevs under av Miklós Horthy. I Trianon försvann stora delar av landets befolkning och landyta som en konsekvens av förlusten i första världskriget.

Viktor Orbán har öppet ifrågasatt den liberala demokratins förtjänster. Något år efter valet 2014 började Fidesz opinionssiffror sjunka. Ungefär samtidigt började stora skaror flyktingar, i huvudsak från Syrien, att söka sig över Medelhavet för att få skydd. Viktor Orbán trädde tidigt fram och vässade gradvis retoriken, både mot Bryssel och mot dem som han menade hotade den europeiska kristna civilisationen. Fidesz fick snabbt betalt i form av ökat stöd i väljaropinionen. Under 2015 genomförde partiet en så kallad nationell konsultation. Ett antal frågor skickades ut till alla medborgare. Här fanns frågan om ungrarna anser att ”ekonomiska invandrare hotar jobb och försörjning för det ungerska folket?” Här fanns frågan om det är en bättre prioritering att stödja ungerska barn som ännu inte fötts eller att använda pengarna till att täcka kostnader för invandringen. Den ungerska regeringen undrade också om en ”felaktig invandringspolitik bidrar till spridningen av terrorism.”

Hösten 2016 genomfördes en folkomröstning i Ungern. Den fråga som ungrarna hade att ta ställning till var: ”Vill du att EU ska kunna tvinga Ungern att acceptera att icke-ungrare placeras i landet utan parlamentets godkännande?” Svaret hos dem som röstade var inte helt överraskande nej.

Allt detta illustrerar en regering som är skicklig på att spela ut intressen mot varandra och som oavbrutet kapitaliserar på de rädslor som finns. De som på olika sätt motsätter sig utvecklingen eller artikulerar motbilder stämplas inte sällan som landsförrädare.

En av de ledande experterna på den ungerska konstitutionen är Kim Lane-Scheppele, professor på Princeton i New York. Hon konstaterar apropå regeringen Orbán att ”Statsvetare saknar relevanta begrepp för att kunna beskriva vad den här typen av regering är för något, men det är ingen regering som lever under lagen.”

Viktigt att notera är att Fidesz väg till makten skedde helt legitimt. Utmanandet av de maktdelningsinstrument vi förknippar med liberala demokratier kunde ske på grund av den kvalificerade majoritet partiet fick i valet 2010.

På ett plan står Viktor Orbáns Fidesz för många av nationalkonservatismens utmärkande drag. Den nya konstitutionen är ett utmärkt exempel där nationen, den kristna tron och äktenskapet mellan man och kvinna lyfts fram.

Samtidigt finns hos regeringen Fidesz åtskilliga drag som bär populismens prägel. Här finns de enkla lösningarna på till synes komplicerade politiska frågor. Här finns den oavbrutna förmågan att utmåla motsättningar mellan externa eliter och det ungerska folket, inte minst gestaltat i den nationella konsultationen och folkomröstningen 2016.

Men det är inte bara i Ungern den politiska kartan har ritats om de senaste åren och utmanat demokratin. På flera håll i Europa har det skett och sker snabba förändringar. Populism och nationalkonservatism har blivit faktorer att ta hänsyn till i det politiska landskapet på ett annat sätt än tidigare. Gemensamt för många av de populistiska och nationalkonservativa partier som skördat stora framgångar i Europa de senaste åren är en stark skepsis mot EU och en accentuerad globaliseringskritik. Europasamarbetet står inför stora utmaningar. I somras röstade Storbritannien för att lämna EU, kanske står Nederländerna på tur, Brexit kan följas av en Nexit. Drivande bakom utträdeskravet är den holländske populisten Geert Wilders.

I Österrike var Norbert Hofer från högerpopulistiska FPÖ nära att bli president med en politik där islamkritik och invandringsskepsis var bärande inslag. I Frankrike är högerextrema Front Nationals Marine Le Pen en allvarlig kandidat till presidentposten vid det val som äger rum senvåren 2017.

I Polen erövrade partiet Lag och rättvisa regeringsmakten 2015. Många av de förändringar som partiet genomfört har stora likheter med det som skett i Ungern. En ny medielagstiftning betonade att polska public service-medier har ett nationellt uppdrag och ska verka för att stärka den patriotiska hållningen. Public service-medierna ska numera ses som ett slags kulturinstitut. Utnämningsmakten när det gäller de högsta cheferna inom public service hamnade hos den polske finansministern. De statliga medierna förvandlades snabbt till ett instrument för makten snarare än en granskare av densamma. På ett år rasade Polen 29 placeringar på pressfrihetsindex.

I slutet av juli 2016 fick landet tre månader på sig att komma tillrätta med de ”systematiska hot mot rättssäkerheten” som EU-kommissionen identifierat i landet. Enligt Human Rights Watch har det bland annat skett oroande förändringar i Polen med syfte att underminera självständigheten hos konstitutionsdomstolen.

Även Sverige har halkat ned ett stycke på pressfrihetsindex, hot och hat mot inte minst journalister är en av huvudförklaringarna till det. I november 2016 drog Svenska PEN igång en kampanj för att peka de konsekvenser som organisationen ser. En undersökning från Myndigheten för kulturanalys visar hur utbrett hot och trakasserier är. Var tredje författare, journalist och fritidspolitiker har utsatts och Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo konstaterar att hatet är det största hotet mot yttrandefriheten i Sverige just nu. Det är, säger han, ”ett sätt att driva människor till självcensur”. I Sveriges riksdag sitter ledamöter som öppet deklarerat att medierna tystas ”i sinom tid” och att det är viktigt att anpassa retoriken ”efter det rådande läget” givet det faktum att Sverige inte är Ungern.

I Kroatien sparkade det nationalkonservativa partiet HDZ ett sjuttiotal journalister verksamma inom public service sommaren 2016. I Turkiet har pressfriheten kraftigt beskurits de senaste åren, tillståndet har knappast förbättrats efter det senaste kuppförsöket. I turkiska fängelser sitter åtskilliga journalister, många fängslade på rättsvidrig grund. Reportrar utan gränsers ordförande konstaterade redan 2015 att ”Den ökade censuren kan inte tolereras. Det är ett brott mot den turkiska författningen och mot Turkiets internationella förpliktelser.”

När samma organisation under 2016 kommenterade läget för pressfriheten runtom i världen var deras slutsats mycket enkel: situationen i Europa, den kontinent där pressfriheten respekteras mest, ”var på väg utför”.

Det finns förstås inga enkla svar på de utmaningar som de senaste årens utveckling medfört. Däremot är det väsentligt att notera demokratins bräcklighet vilket händelserna i Ungern illustrerar alltför väl. Det går, givet att biotopen är tillräckligt gynnsam, snabbt att montera ned de instrument som kloka lagstiftare inympat för att vaka över demokratins fundament. Blotta vetskapen om det borde vara utgångspunkt för väsentligt mer omfattande diskussioner och analyser än idag.

 

Föreläsning av Gabriel Byström i samband med att han mottog Frihetpennan den 24 november 2016.