Hur allvarliga är hoten mot demokratin? Det var temat för årets Segerstedtseminarium, som bland annat kom att handla om korruption, näthat, kränkthet, självcensur och övernitiska pressekreterare.

Vartannat år möts norska och svenska akademiker och journalister för två dagar av seminarier och diskussioner på ett aktuellt tema. Det är ett samarrangemang mellan svenska Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne och norska Torgny Segerstedts Minnefond.

I år hölls mötet den 5-6 oktober på Jonsereds herrgård utanför Göteborg, dit 18 deltagare från vardera landet kommit för att ta sig an ämnet Den bräckliga demokratin.

Demokrati och korruption

Först ut bland talarna var Bo Rothstein som innehar August Röhss professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Där startade han 2004, tillsammans med Sören Holmberg, the Quality of Government Institute, världens näst största forskningsprogram inom området samhällsstyrning och korruption (efter Världsbankens).

– Intresset för korruptionsfrågor var tidigare ganska blygsamt, men under senare år har det verkligen exploderat, konstaterade Bo Rothstein.

I fjol skrevs 2400 vetenskapliga artiklar med nyckelordet ”korruption”, år 1992 var det bara 87. Effektiv förvaltning har visat sig ha stor betydelse på många områden. Enligt olika studier bidrar det till högre ekonomisk tillväxt, bättre befolkningshälsa, högre mellanmänsklig tillit, bättre fungerande demokrati och högre andel som är nöjda med livet.

Något lika starkt samband mellan ovanstående och demokrati har däremot inte konstaterats. Demokrati kan bidra till låg korruption genom transparens och en fri press. Men omogna demokratier kan också göda korruption om regeringar lockas att använda offentliga medel för att belöna egna anhängare. Därför är självständiga tjänstemän och domstolar centralt.

– Ju mer opartisk den offentliga förvaltningen är, desto bättre fungerar samhället, sammanfattade Bo Rothstein.

Han beskrev hur en effektiv statsförvaltning också gör människor mer benägna att lita på sina medmänniskor jämfört med befolkningen i länder där många tvingas till tvivelaktiga utbyten för att klara vardagen. I de nordiska länderna, med låg korruption, anser uppåt 80 procent av befolkningen att man kan lita på de flesta andra människor, medan det bara är cirka 30 procent globalt.  Nordiska ministerrådet har uppmärksammat frågan i rapporten Tillit – det nordiska guldet.

Däremot märks inga stora nationella skillnader i synen på korruption – de flesta tycker att det är fel.

På de flesta håll håller sig nivån på tilliten ganska konstant över tid, men USA är ett undantag. Enligt en kommande artikel i Scientific American ansåg vid 1960-talets början ungefär 70 procent av amerikanerna att man generellt kan lita både på samhället och medmänniskorna. Nu har tilltron till det offentliga sjunkit till 20 procent, medan 30 procent litar på andra människor.

Föredraget följdes av en diskussion om bland annat vad som kan förklara de stora skillnaderna i tillit mellan olika grupper och om vilken roll demokrati egentligen spelar.

Läs mer:

Good governance and national well-being

Making Sense of Corruption

The Oxford Handbook on Social and Political Trust

 

Populismen – ett trussel mot demokratiet

Janne Haaland Matlary är professor i statsvetenskap vid Oslo universitet, men hon har även varit statssekreterare vid Utrikesdepartementet 1997-2000 och deltagit i offentliga utredningar i både Norge och Sverige.

Under seminariet föreläste hon om populism och andra hot mot demokratin med utgångspunkt från sin nya bok Hard Power in Hard Times.

Ett av samtidens stora problem är den ökade polariseringen av våra samhällen, konstaterade Janne Haaland Matlary och citerade den amerikanske journalisten Thomas Friedman som i New York Times varnat för att USA på sikt riskerar inbördeskrig: ”I began my journalism career covering a civil war in Lebanon. I never thought I’d end my career covering a civil war in America.”

Friedman varnar för att amerikanerna har svårt att finna ”common ground” för att föra ett respektfullt samtal även om sådant där de är oense. Janne Haaland Matlary beskrev liknande förändringar i Europa:

– Det vi ser nu är hur globaliseringsparadigmet bryter samman. Det varade 1990-2015, då Thomas Friedman skrev att ”the world is flat”, med treenigheten demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat. Men nu är en gammaldags realpolitik tillbaka. Länder som Kina och Ryssland vill inte bli demokratier.

Successivt försvagas den regelbaserade internationella ordning som rått sedan 1945. USA var avgörande för att etablera globala institutioner som FN, Världsbanken och Internationella valutafonden. Men den nuvarande amerikanska administrationen vill istället teckna bilaterala avtal med andra länder.

Samtidigt hotas EU:s sammanhållning av flera krafter:

  • Olika syn på migrationen.
  • Terrorhot.
  • Rysk revisionism.
  • Brexit.
  • Populism.
  • Djup intern splittring inom och mellan länder.

Detta sammantaget gör också att EU blir mer och mer marginaliserat som internationell aktör.

I allt fler länder växer det fram partier som kan betecknas som populistiska, även om Janne Haaland Matlary vill vara restriktiv med att använda det ordet eftersom det ofta kommit att användas som ett skällsord utan tydlig innebörd. Hon anser att fältet öppnats för den här typen av partier när övriga partier övergett sin ideologi.

Professor Haaland Matlary ser också framväxten av mer populistiska partier som en reaktion på det rättighetsbaserade språk som hon anser brett ut sig under senare år, på bekostnad av en diskussion även om skyldigheter. Hon varnade för att yngre generationer inte blivit tillräckligt fostrade i medborgarskap och patriotism.

Efter föredraget följde en diskussion om vad populism egentligen är. Kritiker ansåg att Janne Haaland Matlary alltför okritiskt använde orden ”eliten” och ”folket” på samma sätt som populister gör, som om det skulle finnas en enhetlig elit och ett enhetligt folk.

 

Demokratin, propagandan och hatet – reflektioner från valåret 2018

Den svenska författaren och journalisten Minna Dennert berättade om hur hon fick nog av allt hat på nätet och bestämde sig för att göra något. Resultatet blev facebookgruppen #jagärhär, som numera har 75 000 medlemmar.

– Jag varit på sociala medier varje dag i tre år, i kommentarsfälten bland botarna och trollen. Jag vill berätta om vad jag sett där och diskutera hur vi kan gå vidare, inledde Minna Dennert sin föreläsning.

Varje dag ger sig #jagärhärs medlemmar ut på nätet för att försöka nyansera debatten och se till att det demokratiska samtalet kan fortsätta. Det uttalade målet är att stoppa näthatet, stötta dem som utsätts, prata med dem som blivit skrämda, bidra med fakta samt uppmuntra till källkritik och civilkurage.

– Många människor som blivit stöttade vittnar om hur stödet gjorde att de vågade och orkade fortsätta lite till, berättade Minna Dennert.

Idén har också spridit sig till fler länder. Numera finns liknande hashtags även i Australien, Finland, Kanada, Norge, Polen, Slovakien, Storbritannien och Tyskland.

Efter föredraget diskuterades vilken effekt #jagärhär har och vilka andra alternativ som finns.

 

Det trange ytringsromet

På lördagen föreläste den norska journalisten Anki Gerhardsen om vad hon anser vara den alltför trånga åsiktskorridoren i Norge.

Anki Gerhardsen är journalist, teaterkritiker och mediekritisk krönikör i Aftenposten, med en bakgrund som lektor vid Nords universitet. Under senare år har hon bland annat skrivit om #metoo-rörelsen, transfrågor och samisk kultur.

Under senare tid har det i Norge pågått en intensiv debatt om hur hot och hat begränsar yttrandefriheten, bland annat har Aftenposten publicerat en rad granskande artiklar. Anki Gerhardsen betonade allvaret i det problemet, men ville också varna för att det fria ordet kan inskränkas av missriktad välvilja.

–  Jag tror att en del av oss som rör oss där ute märker det. Det är en social kontroll som inte främst handlar om argument utan om moralisk kvalitet, sa Anki Gerhardsen.

Som exempel tog hon #metoo-debatten, som hon skrivit mycket om och som fått många människor att höra av sig till henne. Bland annat blev hon kontaktad av en anhörig till en utpekad person som skrev: ”Jag har alltid hört tilll dem som fnyst över det trånga åsiktsrummet i Norge, att det skulle finnas en PK-vägg som begränsat folks yttrandefrihet. Sedan upplevde jag hur det var att springa med full kraft in i den vägg som jag påstått inte fanns. Jag hade fram tills dess bara alltid varit på rätt sida.”

Anki Gerhardsen anser att grupper som uppfattas som offer eller sårbara har större möjligheter än andra att själva utveckla intoleranta hållningar. Här kan också internationella trender spela in, enligt Gerhardsen. Hon beskrev hur samisk kultur under senare år blivit mer inriktad på konfrontation med majoritetssamhället och uppgörelser med det förflutna. Gerhardsen tolkade det som en influens från post-koloniala studier och amerikansk debatt om rasism.

Efter anförandet följde en intensiv debatt där det bland annat framfördes att konfrontatorisk konst inte behöver vara exempel på en trång åsiktskorridor utan lika gärna kan betyda motsatsen. Deltagarna diskuterade också hur internet påverkar idéspridningen.

 

Rettsliggjöring och politisering

På lördagen skulle egentligen Dagbladets tidigare chefredaktör John Olav Egeland ha hållit en föreläsning om Rettsliggjöring, men då han fick förhinder övertags ämnet istället av Janne Haaland Matlary.

Hon ville diskutera uppdelningen mellan vad som är juridik och vad som är politik. Var den gränsen går beror ofta på kulturella och historiska mönster och den kan variera över tid. Dödsstraffets vara eller inte vara är exempel en juridisk fråga i Europa men en politisk i USA.

Sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 har begreppet mänskliga rättigheter efter hand fått en allt starkare ställning, inte minst under de två senaste årtiondena då det internationella samfundet ansetts ha skyldighet att ingripa när stater inte respekterar befolkningens mänskliga rättigheter. Men den utvecklingen har nu brutits, så att stödet för mänskliga rättigheter åter försvagats.

Janne Haaland Matlary framförde åsikten att försvagningen beror på att begreppet mänskliga rättigheter successivt vidgats till att omfatta allt fler frågor.

 

Gamla strukturer devalverar demokratin

Journalisten Jan Scherman har tidigare bland annat varit vd för TV4 men gjorde nyligen en serie om demokrati för Sveriges television. Hans föreläsning utgick från erfarenheterna från arbetet med serien Länge leve demokratin.

– Jag ska prata om den framför allt med utgångspunkt i skörheten i demokratin, inledde Jan Scherman.

I Sverige har det förekommit en del debatt om hur förhållandevis enkelt det vore att avskaffa demokratin på demokratisk väg, det skulle kunna ske på bara 1,5 år.

Men Jan Scherman varnade också för den mer långsamma urholkningen av demokratin som sker steg för steg, bland annat genom ett förändrat språkbruk och nya sociala normer.

I sina dokumentärfilmer valde han att studera det genom att följa fyra vanliga och relativt okända riksdagsledamöter. De beskrev sig själva som ganska maktlösa, bland annat för att de tvingas lägga så mycket tid på administration att det inte blir mycket kraft över till mer politiskt arbete. Ett annat vanligt klagomål gäller toppstyrning inom partiet. Tjänstemän, som pressekreterare och politiskt sakkunniga, har ofta mer att säga till om än förtroendevalda.

Bilden bekräftades i en enkätundersökning med riksdagsledamöter som gjordes för programmet. I den uppgav 23 procent av ledamöterna att de ägnade halva sin arbetstid åt administration. Ett annat uppmärksammat resultat i undersökningen var att 63 procent av ledamöterna utsatts för hot eller kränkande behandling. Dessutom ansåg hela 40 procent att demokratin i Sverige är hotad.

Föreläsningen gav upphov till en livlig debatt, där både svenska och norska deltagare kände igen sig i verklighetsbeskrivningen. Demokratin har behållit mycket av sina yttre former, men innehållit har blivit allt mer urgröpt.

 

Debatten om debatten

De två dagarna präglades av stundtals ganska heta debatter, där skiljelinjerna ofta gick mellan norska och svenska deltagare. I ett par artiklar efter seminariet har deltagare försökt beskriva vari olikheterna består.

Först ut var Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner, under rubriken Den humanitära stormaktstiden är inte över. Werner beskrev åsiktsskillnaderna mellan norska och svenska deltagare som ”avgrundsdjupa”, bland annat för att de norska deltagarna inte kunde förstå svenska politikers ovilja mot att samarbeta med Sverigedemokraterna.

”Ju längre samtalen pågick, desto mer uppenbart blev det att den norska erfarenheten, våra länders stora likheter till trots, är något helt annat än den svenska. I Sverige var nationalismen en högerrörelse som sedermera åts upp av socialdemokratin och sveptes in i det socialistiskt anstrukna folkhemmet. För norrmännen är nationalismen synonym med en faktisk självständighetskamp. För svenskar innebär Torgny Segerstedts antinazism en rakryggad hållning i den metafysiska kamp mellan mörker och ljus som vi gärna tecknar kampen för demokrati som. För norrmännen var antinazismen en reell kamp mot en faktisk ockupationsmakt,” skrev Björn Werner.

Några dagar senare konstaterade även Kjetil Wiedswang, som är kommentator i Dagens Näringsliv, i artikeln Ustemt på grensen att det finns en djup åsiktsskillnad mellan Norge och Sverige i synen på den yttersta högern.

”Så hva er dette her? Svensker og nordmenn minner mye om hverandre målt etter de fleste variabler, inklusive den særnordiske kvaliteten å ha høy tillit både til sine medmennesker og øvrigheten.

Werner i Göteborgs-Posten peker på krigserfaringene: Okkupasjonen gjorde Norges oppgjør med nazismen konkret og håndfast, i Sverige har den aggressive nasjonalismen ligget der som en understrøm – og Sverigedemokraterna er et moderne utslag.

Det er trolig sant, skjønt kanskje er det et lag under dette også. Svensker må ha hatt tillit til sine myndigheter lenge, hvis ikke hadde det ikke vært det første land i Europa som innførte papirpenger.

Nordmenns nasjonalisme har aldri vært støttet av noe krigersk aristokrati. Da nasjonalfølelsen blomstret på 1800-tallet tippet den politisk mot venstre, båret frem av motkulturer med front mot makthaverne. Tradisjonen lever videre gjennom vår spesielle tilknytningsform til EU.

Svenske kristdemokrater velger seg nok en regjering. Det er ikke sikkert KrF gjør det. Det er trolig enklere å være både utenfor og innenfor i Norge enn i Sverige,” skrev Kjetil Wiedswang.

 

Bilder: Håkan Berg; Text: Maria Sköld