Hur ser de högerextremas världbild ut och vad säger de när de tror att ingen utomstående hör? Journalisterna Patrik Hermansson och Jenny Strindlöv vet. I årets Segerstedtföreläsning berättade de om hur de infiltrerat extremhögern.

Både Patrik Hermansson och Jenny Strindlöv tycker att det är viktigt att fler förstår hur de högerextrema ser på världen. I årets Segerstedtföreläsning den 10 mars delade de med sig av sina erfarenheter av en rörelse som blir allt mer desperat, våldsbenägen och farlig.

– De högerextrema blir lite mer våldsamma för varje år. Många som gick med i den så kallade alt-rightrörelsen för några år sedan har blivit politiskt deprimerade, de tycker inte att Trump gjorde tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt. Vi andra kan tycka att det ser ut som att de vinner, men inifrån tycker de inte att det händer tillräckligt så vi ser fler och fler som säger att det inte finns någon politisk lösning. Tidigare var det något som bara de allra mest extrema aktivisterna sa och skrev, men nu börjar den typen av ordalag användas mycket bredare, säger Patrik Hermansson.

Han är researcher på den brittiska organisationen HOPE not hate, närbesläktad med svenska Expo, men blev känd sedan han som journalist lyckats infiltrera först den brittiska och sedan den amerikanska alt-rightrörelsen under ett år, fram till hösten 2017. Hur det gick till har han bland annat skildrat i artikeln På insidan av Alt right-rörelsen i Expo.

Jenny Strindlöv har liknande erfarenheter. Hon bevakade den svenska delen av den högerextrema alt-rightrörelsen inifrån vilket resulterade i ett uppmärksammat program för Uppdrag granskning 2018, Alternativhögern i Sverige och tre artiklar i Expressen.

– Jag anmälde mig till en av deras konferenser för att höra hur de pratade när de trodde att de kunde vara sig själva och inte trodde att ”pk-media” var där. På konferensen knöt jag kontakter med olika personer och blev snabbt medbjuden på olika middagar och fester i den rasideologiska miljön i Stockholm, berättar Jenny.

Intellektuell image

Hon tror att hon lyckades ta sig in för att hon är kvinna – högerextremisterna var tacksamma att ha lyckats rekrytera en kvinna till en rörelse som annars är väldigt mansdominerad. Yrkesmässigt var det däremot en blandad skara. De flesta uppfattade sig som relativt intellektuella och såg sig som en del av en växande ideologisk rörelse.

– Jag tror det finns en bild inne i rörelsen att man numera blir rasist av ”rätt” skäl, av ideologisk övertygelse, till skillnad från de vilsna unga som drogs dit på 90-talet. Man vill ge sken av att vara en intellektuell som läser böcker av Nietzsche, förklarar Jenny.

Både hon och Patrik har fortsatt att följa de här grupperna och beskriver en högerextrem miljö i snabb förändring. Under den tid de båda journalisterna befann sig på insidan, kring 2016-2017, växte den så kallade alt-rightrörelsen kraftigt, styrkt av att Donald Trump valdes till amerikansk president. Anhängarna trodde att de snart skulle vinna val även i länder som Frankrike och Nederländerna.

När de framgångarna uteblev reagerade många med besvikelse. Alt-rightmiljön splittrades i olika stridande fraktioner. Men det har inte gjort högerextremismen svagare, enligt Patrik. Tvärtom tror han att alt-rights framgångar ledde till att den rasistiska rörelsen blev bättre organiserad än på många år.

Nya trender

Jenny och Patrik beskriver några trender som på kort tid förändrat högerextremismen och som delvis kan tyckas motstridiga för en yttre betraktare.

  • Rörelsen radikaliseras. Många anhängare hade förväntat sig att snabbare förändra samhället och nu är de besvikna. Det har gjort dem mer våldsbenägna, de ser sig som offer för förtryck och betraktar våld som självförsvar.
  • Rasismen normaliseras. Samtidigt smyger allt mer av högerextremismens språkbruk sig in i det vanliga samtalet. Högerradikala partier växer i allt fler länder, även sådana som tidigare inte ansetts särskilt mottagliga för sådana idéer.
  • Växande nätframgångar. Alt-rightrörelsen var skicklig på att hantera sociala medier och hitta sätt att uttrycka sig rasistiskt utan att fångas upp av granskare. Det har vuxit fram en flora av omskrivningar som fyller den funktionen, exempelvis är det vanligt att säga ”globalister” eller ”kosmopoliter” när man menar judar.
  • Fler unga lockas. Många riktigt unga dras till välproducerade rasistiska kanaler som ofta använder satir och roliga memes (bilder). På så vis förpackas de hatiska budskapet på ett lättsamt sätt och det går alltid att skylla från sig – ”det var ju bara ett skämt”.
  • Konspirationsteorierna frodas. Pandemin har skapat en ny grogrund för konspirationstänkande. Det gör också att de högerextrema börjar dela världsbild med andra grupper som vanligen står långt ifrån dem. Många slags ytterlighetsgrupper börjar till exempel sprida myter som att coronaviruset orsakas av 5G-nätet eller har skapats av läkemedelsindustrin.

Patrik tycker att det är oroande trender men påpekar samtidigt att motståndet mot de här idéerna också växer, framför allt bland unga. Det viktigaste nu är att fler förstår hur dagens rasism och högerextremism ser ut och fungerar för att kunna bemöta den effektivt. Organisationen HOPE not Hate arbetar med utbildning och upplever att det finns en hel del missuppfattningar.

– Det är viktigt att exempelvis prata med skolor så att fler lär sig känna igen hur fascismen ser ut idag. Den ändrar alltid ansikte, den ser olika ut olika samhällen och den ändrar alltid terminologi. Det gör det svårt för lärare att känna igen den.

Hela föreläsningen kommer att kunna ses i efterhand på Stiftelsens youtubekanal.