Dessa förbaskade tidningar. Det går väl an när de komma med ovederhäftiga uppgifter, förväxla gubbar och hugga i sten. Men när de berätta vad som verkligen hänt och råka slå huvudet på spiken, då äro de för djävliga.

Ingenting är anstötligare än sanningen. Den bör åtminstone ha så mycket anständighetskänsla, att den icke uppträder naken. Vackert draperad, friserad och pyntad är damen i fråga inte så galen. Utan en tråd på kroppen väcker hon givetvis förargelse. Och alla människor med sinne för det passande äro fullt på det klara med att det vore bättre att en kvarnsten hängdes om hennes hals och hon sänktes i havsens djup än att hon skulle förarga en av dessa stora.

Bänkar sig det råa våldet i högsätet, skall man omnämna dess manifestationer med aktning. Misshandlas någon skall man diskret vända ryggen till. Dukar en människa under, så bör man icke kännas vid henne. Oberörd och kall skall man mönstra den, som i sin yttersta vånda spanar efter en glimt av förståelse och medkänsla. Våldet kan tillåta sig allt, men det älskar icke att dess gärningar omtalas i däremot svarande ordalag. Sanningens ord ha något gift i dem, som frätte sig väg in i den starkaste märg. Det framkallar raseriutbrott.

Sanningen gör med ett ord aldrig annat än ohägn. Sedan tidningarnas morgon till nu har hon också varit illa sedd överallt. Alla äro ense om att hon bör hemma i det abstrakta tänkandets tunna luft, där de stora livsproblemen om änglars kön och det absolutas liktornar dryftas. Där gör sanningen jämförelsevis obetydlig skada. Där tycks hon det oaktat icke vilja hålla sig. Hon återvänder så fort hon kan till det relativas värld, förebärande att hon själv är relativ och därför hellre frestar den illa seddes bekymmersamma tillvaro bland oss människor än kippar efter andan i idéernas stratosfär.

Och anspråkslös som hon är håller hon tillgodo med det härbärge, som tidningarna då och då erbjuder henne. Gud må veta, att hon inte åtnjuter någon fast anställning i spalterna. Och när hon giver sig tillkänna i dem störta gärna nitiska män till för att täppa till munnen på henne. Här måste tagas hänsyn. Människor få icke oroas, människor få icke retas. Ju bekymmersamma förhållandena teckna sig, desto käckare skall man gasta: ingen rövare finns i denna skog. Och skulle rövaren visa sig, skall man genom ett artigt och höviskt uppträdande söka vinna hans bevågenhet. Att sätta sig till motvärn får man under inga omständigheter för då kanske han blir störd i sitt förehavande.

Pressfrihet är, har vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död.

 

IDAG-artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13 december 1939.