Den 31 mars är det 75 år sedan Torgny Segerstedt gick ur tiden. Vi påminner om hans gärning genom att publicera hans sista IDAG-artikel från den 15 mars 1945, på ett tema han ofta uppehöll sig vid – hur individen måste följa sitt eget samvete.

”Här i landet har vi ibland skrattat åt tyskarnas fäaktiga lydnad mot de nazistiska herdarna. Tyskens troskyldiga glädje över att själv slippa tänka – Hitler denkt für uns – ha förhånats, icke utan skäl.

Men hur är det, äro vi i detta land alldeles fria från liknande fämentalitet? I en morgonavisa stöter man på ett citat ur en annan dito, vilken anföres som ett rätt sanningens ord. Det gäller regeringens eftergifter mot Tyskland. Det heter i citatet: ”De i regering och riksdag samverkande partierna har varit eniga om den politik, som förts, såväl vad gäller utrikespolitiken som vissa av densamma betingade inrikespolitiska frågor. Detta har dock icke hindrat, att de folkpartistiska tidningarna uppträtt som om folkpartiet inte varit ansvarigt för vad som skett.”

Enligt denne politiske tänkares mening är den ståndpunkt en partiledare intagit normerande för partiet och dess tidningar. Fåren höra sin herres röst och lystra till den. ” Hitler denkt für uns.” Att en tidnings utgivare bör bilda sig en egen uppfattning i de frågor, som han behandlar i spalterna, är för den, vars ord anförts, en otänkt tanke. Mannen anser sig kanske oförmögen att tänka själv och detta visar, att han behjärtat inskriften över templet i Delphi: ”Känn Dig själv.” Här skall icke bestridas, att mannen kan ha riktigt bedömt sina kvalifikationer. Det torde kunna sättas i fråga, om han i så fall är rätte mannen att vägleda sina läsare i konsten att bilda sig ett självständigt omdöme. En tondöv människa är ingen god vägledare till förstånd på musik.

Nu är det riktigt att riksdagspartierna, med undantag av några få individer, lydigt rättat sig efter de signaler deras partiledare i ministären givit. Riksdagen har på detta sätt förlorat inflytande på rikets styrelse. Detta har undergrävt allmänhetens tilltro till demokrati och parlamentarism. Riksdagens roll har inskränkts till ja-sägeri. Dess självständiga prövningsrätt har visat sig obefintlig. Allt flera rycka på axlarna åt den parlamentarism, som nu blommar i Sverige. ”Bluff” är deras omdöme om den. I själva verket är det onödigt att hålla detta stora maskineri i gång bara för att upprätthålla skenet av follkstyre. Regeringen avgör ju alla frågor och riksdagen säger ja till alltsammans. Riksdagsmännen kunde ju lika gärna stanna hemma på roten och sköta sina sysslor.

Den citerade politiske skribenten är belåten med detta sakernas tillstånd. Partimedlemmarna skola rätta sig efter partiledarnas order. Han är icke lika nöjd med tidningarna. Ja, det vill säga, han har inget att anmärka mot socialdemokratiens eller högerns tidningar. De jama snällt med. Folkpartiets tidningar har däremot burit sig illa åt. Rättvisan borde fordra, att mannen gåve dem det erkännandet, att de med få undantag voro ”lojala” ända till dess roddsporten blev så populär i landet.

Nu är den figur, som fattat det goda citatet i pennan, icke den ende, som klistrar partietikett på varenda tidning. Det är ett axiom för partifolk, att varje tidning hör in i en partikätte. När andra avisor skola svinga sitt tuktoris över denna tidning, försumma de sällan att sätta fp, det är uttytt folkpartiet, inom parentes. Vi ha oss veterligt intet gemensamt med partiet, även om en medlem av redaktionen sitter som partiets representant i riksdagen. Detta är ofattbart för dem vilkas hela tankeliv – uttrycket är kanske oegentligt – snurrar i partibanor.

I och för sig är det glädjande att tidningar, vilka rubriceras som sorterande under folkpartiet, bevarat så mycket av liberalism, att de hålla på sin oavhängighet. Det ha både Eskilstuna-Kuriren och Vestmanlands Läns Tidning gjort. Det bör ihågkommas, när nu roddarna väsnas och ro.

Den mentalitet som kommer till synes i indignationen över att vissa tidningar icke rätta sina meningar efter partiledarens order, är ganska skrämmande. Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallningar. Kollektiviteten upphöjes på individens bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktig, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus. Hitlerismen, kommunismen, socialdemokratien, katolska kyrkan, alla hylla de denna samfälldhet, och se i personlighetens självhävdelse en fiende, som måste till det yttersta bekämpas.

Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.”

Artikeln publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 15 mars 1945 och blev Torgny Segerstedts sista. Senare samma år utgavs den i bokform tillsammans med andra Segerstedttexter.